Vardagen fortsätter sin dans dag efter dag, ibland kan stegen ändras så att snurrarna kanske blir vidare, kanske ett steg tas kortare eller längre än normalt. Men det är en evig dans.
Man lever, skrattar, gråter och blir arg. Vissa känslor hos en är tillhör den skaran som är ens livskamrat. Alla har vi "grundkänslor" som vi nästan dagligen känner såvidare vi (om vi vill) inte flyr från dem.
Dessa kan vara jobbiga tills man lär sig leva med dem, då kan man ibland sakna dem om de är borta för länge. Men dessa är känslor hos en som man har förmågan att känna starkt. För kan man känna känslor även så slår en alltid de andra.
Att vara bedöva så att man inte kan känna några starkare känslor är hemskt. Speciellt när den enda starkare känslan man kan känna är en sorg som kommer ifrån ens rädslor och ensamhet. Har man den är det svårt att ruska av den såvidare om som sagt inte har sin tillflyktsort.
Man kan också vara den glada och entuiastiska typen då ingenting kan få ner en utan att man i stort sätt jämt känner den där underbara lyckan inombords.
Jag vet vad jag har för känslor, hur starka och vilka som "vinner", jag vet vad jag har för tankemönster (som påverkar ens mående) och jag vet mina aktioner i mån och mycket, varför jag gör dem.
Har du svar på dessa saker när det gäller dig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar